Attila Hein 1960-2024

Det löser sig

På den vackraste dagen som hösten ger kom telefonbeskedet: Attila Hein vaknar aldrig mer. Han fick bara bli 64 år.

Jag går ner till sjön, ser lönnlöven excellera i variationer av gult och rött. Snart ska de släppa taget och falla till marken. Sorgsna tankar blandas med alla ljusa och varma minnen av Attila Hein.

Många av er vet inte vem han är. För om Marcus Wallenberg hade ”Att verka utan att synas” som livsdevis, då hade Attila ”Att verka utan att höras”.

Vi arbetade ihop på GT:s sportredaktion i många år. Där var tonläget ofta högt, många röster ville höras. Men sällan Attilas. Medan vi andra snattrade redigerade han klart ännu en kvällstidningssida. Fokuserad satt han vid sin dataskärm från arbetskvällens början till dess slut. Han reste sig bara för att fylla kaffekoppen eller – efter att rökförbud införts på redaktionen – för att ta ett snabbt bloss.

Lugnet i stormens öga

Attila var lugnet i det stormens öga som en kvällstidningsredaktion kunde vara. Och en maskin, i positiv bemärkelse. Antalet sidor som lastades på honom blev aldrig för många, bekymrade frågor bemötte han milt leende med: ”Det löser sig”. Då visste vi: Det gör det.

Nedskärningar drabbade GT – och Attila. Två gånger hann han bli uppsagd. Ändå var det svårt att hitta någon som var lojalare mot tidningen och kollegorna.

Exempel 1: GP hade ännu en gång skrivit elakt om GT. Attila sa i protest upp sin prenumeration på morgontidningen – som var gratis för oss GT-anställda.

Exempel 2: Ledningen hade missat att ta in tillräckligt med sommarvikarier. ”Det löser sig”, sa Attila – och jobbade 27 nätter i sträck.

Exempel 3: Attila fick smärtor i bröstet på jobbet, men såg till att tidningen gick i tryck innan han tog spårvagnen (!) till akuten. Vem hoppade in när han låg på sjukhuset med hjärtinfarkt? Sonen Amadeus. Det löste sig.

Jag nästan önskar att de två sista exemplen inte var sanna. För Attila var lojalare mot tidningen än sin egen hälsa. Därför vände man sig lite för ofta till honom, förvissade om att svaret skulle bli just: ”Det löser sig”.

Om sitt privatliv och sin älskade familj var han fåordig. Integriteten var stark. Till skillnad från gängse bild av kvällspressjournalister underdrev han snarare sina fantastiska berättelser från ett brokigt liv.

Smilar aldrig falskt

Attila var en väldigt speciell person. Respekten för honom var stor, både som yrkesman och människa. Och så även kärleken. Vi är många före detta kollegor som tyckte väldigt mycket om honom – kanske med undantag för någon av de högsta cheferna, i synnerhet under Expressen-styret. Att smila falskt och ställa sig in var aldrig Attilas styrka.

Efter GT-tiden blev det mer än 20 år här på Örgryte & Härlandaposten. Han var lika omtyckt och oumbärlig där.

Nu får vi inte längre några ”Det löser sig”-svar på våra bekymrade frågor. Istället får vi sörja en älskad arbetskamrat. Men också: Minnas alla fina stunder vi haft tillsammans.